Hyss

Nu kom jag på en sak.

Skapa förhållanden gör man. Till vad egentligen? Människor? Hur ska man kunna att ha ett förhållande till NÅGON eller NÅGOT om man inte ens har ett förhållande till livet?

”Förhållande till liv? Vad är det egentligen, ditt ´geni?´” 

Jo.... Den syn man har på livet påverkar förhållandet i alla fall. Det är det jag kan säga. Har man en livssyn som är skit, är livet helt enkelt skit. Piss blir piss. Easy Peasy lemon squeezy. Geni.

Men varför är det då så otroligt jävla svårt att se “livet på den ljusa sedan”? Varför vägrar vi människor, medvetet eller omedvetet, se livet som det faktiskt ÄR? Livet ÄR bara (”bara”). Och livet är varken bra eller dåligt; det är du som bestämmer om du faktiskt är med livet eller utanför livet (dvs ACCEPTERAR eller BEDÖMMER det). 

Om du verkligen är djup kommer du förstå att det är inget fel på dig. Alls. Du är perfekt. Du gör inget fel, faktiskt. Varför skulle du göra eller vara fel? Fel svar på ett jävla prov är ingenting. Du fattar ju att det är inte dig det är fel på; du kunde helt enkelt inte svaret. Boom-badabing.

Visst, du har all ”rätt” i världen att bedömma hur, vad, vem och när du vill. Men mår du bra av det alltid? Om inte, försök att fatta istället för att komma till försvar när du läser detta.